Om Birgitta Alvskogen

Hur kan jag definiera mig själv?

Femtiofyra, rent kronologiskt, förmodligen inte så gammal mentalt. Jag är rebell och har alltid varit. Åtminstone är det så jag och min närmaste omgivning betraktat mig. Anarkistiskt lagd och med ett stort behov av att ifrågasätta normer och regler, om jag inte direkt kan se nyttan av dom. Jag vill alltid veta Varför. Jag har alltid varit ett s k problembarn.

När jag var liten var jag hyperaktiv, det är jag inte idag. Men jag har problem med koncentrationen och att fokusera länge på en och samma sak. Jag har alltid varit väldig impulsiv och osammanhängande i mina aktiviteter. Jag ger mig med liv och lust in i uppgifter, för att lika snabbt tröttna. Ingenting blir riktigt avslutat för mig.

Klarspråk och tydlighet är jätteviktigt för mig. Jag har hela mitt liv upplevt mig som fel i alla sammanhang och ständigt kastats mellan behovet av att passa in och vara snäll och driften att revoltera. Jag har försökt anpassa mig in i mallen för hur jag tror att det ska vara. Jag har strävat efter konformitet vad mig själv beträffar, men aldrig lyckats. Jag har aldrig känt mig tillräckligt vuxen.

Jag har lurat mig själv och jag har lurat många andra. På mina arbetsplatser har jag nog för det mesta betraktats som ansvarsfull och klok. Men tillslut tog anpassningen nästan livet av mig och jag gick in i en djup depression.

Efter en rejäl kris för ett par år sen då jag bestämt mig för att helt sonika dra härifrån, uppstod frågan om jag faktiskt kanske går och bär på ett neuropsykiatriskt funktionshinder av något slag.

Jag testades för bipolär sjukdom, men ”friades”. Därefter kollades jag för Borderline personlighetsstörning och det framkom att jag bär på BPS-liknande drag, men att man kanske inte kan kalla mig borderline fullt ut. Jag har däremot en uttalad känslighet, som kan vara både en börda och en tillgång, beroende på situationen.

Och nu är det ADHD man är inne på. Jag äter sedan mars 2008 ADHD-medicinen Concerta (metylfenidat). Det är ett amfetaminliknande preparat, som funkar ungefär som organisatör i hjärnkontoret. För min del har det inneburit att jag blivit lugnare och mer tolerant, orkar hålla fokus längre och har fått bättre uthållighet när det gäller koncentrationsförmågan.

Men det mest positiva är att det till viss del reglerar min impulsstörning. Jag hinner äntligen tänka efter före. Som många andra människor med npf-problematik har jag periodvis självmedicinerat med olika typer av substanser. Jag har också levt destruktivt på andra plan. Kvicka fixar har hjälpt mig att överleva, men samtidigt fört mig ner i ett helvetesgap, som med all säkerhet hade kunnat leda till en allt för tidig död.

Jag har burit på en nästan livslång depression som ledde mig till det som kallas utbrändhet. För det tar på krafterna att ständigt försöka passa in, när man egentligen känner sig som en utomjording bland människorna.  

På det sociala planet har jag alltid känt mig annorlunda och fel. Jag begriper mig inte på kallprat. Jag har ofta haft det svårt på mina arbetsplatser, när det var dags för lunch och fikaraster. Jag har i min upplevelse av mig själv som alienerad, isolerat mig och navelskådat mitt eget elände. Jag har också utvecklat ett slags förakt, för allting som sker per automatik i människors sätt att förhålla sig till livet. Traditioner göre sig icke besvär hos mig.

Idag har min syn på mig själv till viss del förändrats. Jag inser att jag inte längre behöver skämmas för att jag är jag. Det är okej att vara Birgitta, även om det inte alltid är så lätt och jag passar kanske inte i alla avseenden in, i mallen för hur en människa bör vara, rent normativt.

Men idag är jag glad att jag är den jag är. Ibland till och med lite stolt. För vägen har varit brant, krokig och snårig och mina fötter blodiga och variga långa sträckor. Det är fortfarande smärtor på min väg, men jag strävar  framåt och ibland kan det till och med hända att jag dansar lite längs vägen.

För nu gör jag det på mina egna villkor, inte utifrån hur jag tror att jag borde vara.

Just i dagarna är jag i sluttampen av den stora neuropsykiatriska utredningen. Jag kommer att få veta hur det egentligen ligger till, i början av september. Det känns lite otäckt men samtidigt spännande. Jag tror jag vet ungefär, oavsett utlåtandet.