Jag har en vän, som aldrig haft en pappa. Det finns såklart en man som levererat sina spermier, på ett vad jag vill kalla egoistisk och i förlängningen fegt vis. Min vän som större delen av sin barndom, fick växa upp i fosterhem, har skrivit brev till sin biologiska far. Men inte fått något svar tillbaka.

Jag skrev lite om det här i ett tidigare inlägg. Om hur jag tog kontakt, men inte fick någon respons. Jag ger mig inte. Det kan jag möjligtvis tacka min ADHD för. Många skulle förmodligen kalla mig galen. Det skiter jag i. Ibland är jag obehagligt enveten…för vissa.

Nåväl. Personbild har beställts från Skatteverket och erhållits mig. Och döm om min förvåning, när jag plötsligt insåg, att här fanns inte enbart fem erkända ungar, och en oäkting. Utan ytterligare två. Oäktingar alltså.

Hur fan har han hunnit, undrar jag. För det är två ungar med samma förnamn, födda mindre än ett år emellan och med två olika mammor. Knappt ett år senare kommer min vän till världen, genom sin ensamma mamma och blir även han ett så kallat oäkta barn. Strax därefter ploppar det ut tre legitima, som följs av ytterligare en oäkting och snabbt därefter en till, inom äktenskapet.

Då börjar man ju tänka…hur många samlag resulterar i graviditet, varför har han inte använt skydd (eller modern) och hur många av dessa nästan samproducerade, har kännedom om varandra?

Instinktivt vill jag veta. Skriva brev, ringa ställa på och informera. Men, så gör man inte. Det skulle vara att be om defensivt bemötande. Här måste utarbetas ett någorlunda sansat och till synes neutralt, men vänligt och välstrukturerat system. Ett bemötande med respekt. Det har jag fattat nu.

Förutom detta har det uppenbarats oklarheter beträffande ett av dessa så kallade oäkta halvsyskon. För han är nämligen inte folkbokförd. Personnumrets sista siffror gapar 0000. Ingen vet något på Skatteverket, inte inom Kyrkan. De står som frågetecken när jag försöker pumpa dem på information. De begriper inte. Så hur ska jag då förstå?

Men nu har jag blivit hänvisad till Statens Riksarkiv. Jag vill ju veta. Vi vill veta. Inte ett papper efter 1980 går att finna, på denna Kent-Erik född 1953. Är han död och vad orsakade i sånt fall det, funderar jag. En ung människa…självmord, sjukdom, olycka, dråp, eller brott av annat slag?

Blir nästa steg att börja lusläsa microfilmer av tidningssidor från ett antal år? Jag har inte en susning. För det är första gången jag gripit min an något liknande. Måtte jag bara hålla mig kvar på mattan och implementera i mig själv, att dikten inte alltid överträffar verkligheten…Eller var det tvärtom?

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, barn, faderskap, familj, folkbokföring, fosterhem, halvsyskon, Landsarkivet, mamma, oäkta barn, pappa, Relationer, Skatteverket, Statens Riksarkiv, Svenska Kyrkan

Det var natten till i tisdags som polisen kallades ut till en villa i södra Stockholm. En kvinna hade ringt från adressen och bett dem komma.

På plats fann patrullen en av Sveriges mest kända artister, en man i 40-årsåldern, och hans flickvän, även hon en känd profil. Paret var båda mycket upprörda och polisen hörde dem båda i varsitt rum. Det patrullen hörde och såg gjorde att de upprättade en anmälan om misshandel och en utredning inleddes.

Aftonbladet

Såklart man undrar, när man läser. I alla fall gör jag det. När jag kollar vidare hittar jag det här. Så kallade skvallertidningar går mig helt förbi. Då menar jag de där som kommer veckovis, ni vet.

Men jag är en hyena, även om det bär mig emot att erkänna det. Via nätet följer jag det som tidigare kallades kvällstidningar. I klartext, Aftonbladet och Expressen. Just genom dessa medier vaknade mitt eget intresse för fallet ”Papa Dee”. Och idag meddelas det att något liknande kan ha hänt igen.

Jo, jag vet att det här egentligen är vardagsmat. I våra ”svenssonska” familjer pågår det ständigt. Men mer inofficiellt, så att säga. Det är precis lika tragiskt. Så missförstå mig inte.

Men när jag konfronteras med nyheten om att en av våra svenska fredssymboler ut i fingerspetsarna, skulle gjort sig skyldig till misshandel, reagerar jag starkare. Thomas Di Leva har jag alltid betraktat som en visserligen udda liten Gandhi, men ändå…

Nu säger jag inget om påståenden eller förnekanden i just det här fallet. Men det får mig ändå att ifrågasätta min egen perception och mina egna föreställningar om vem som är vad eller inte. Det gör mig lite ledsen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, misshandel, new age, Relationer, Thomas Di Leva, Zinat Pirzadeh

Nu har jag nominerat färdigt för den här gången. I år var jag lite mer förberedd än sist. Lite mer strukturerad i mitt letande, efter bra kandidater till det Stora Bloggpriset. I vissa kategorier var det svårt att välja bland alla guldkorn. För å ena sidan och den andra…

Fast så kan man inte jobba om man ska komma någon vart. Inte i den djungel som den svenska bloggvärlden utgör. Men det kan jag säga. Vilken kreativitet det finns i vårt land!

Så många fantastiska uttryck i bild och text. Så mycket kunskap, tankar och sätt att förmedla detta på. Det visuella och det språkliga. Det personliga och ibland privata. Jag är nästan överväldigad och direkt imponerad över hur vissa verkligen får till det.

Priser kommer att utdelas den 3 februari på Nalen i Stockholm. Jenny Östergren håller i den biten och Henrik Schyffert kommer att medverka med sin egen analys av den svenska bloggvärlden och det skrivna språket.

Men innan dess är det ni som ska rösta. Trettiofem finalister, fem stycken i var och av de sju kategorierna, kommer att tävla om priserna och just din röst kan ju bli avgörande. Betänk det och häng på, för sjutton!

Och tack alla ni, som kommit med förslag på bra bloggar att nominera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, Aftonbladet, blogg, bloggar, bloggare, Bloggportalen, Henrik Schyffert, media, Nalen, nominering,  språk, Stora bloggpriset

Jag ringer ett samtal. Det är inte vilket samtal som helst. Här handlar det om biologiskt allvar. Om ansvar och om faderskap.

Jag har en vän. Ungefär lika gammal som jag själv. Det finns ett erkännande från 1954 om faderskap, till den lilla människa som nyss blivit född. Av en ensamstående och övergiven flicka. Hon är bara tonåring, när hon blir mor.

Han som gjort henne gravid är inte heller särskilt gammal. Ligger i lumpen rätt många mil hemifrån. Det flickan inte vet, är att han redan har familj. Och att de väntar tillökning. Hon som snart ska bli hans fru och han som spridit sin säd, men väljer att inte ta följderna av detta.

Den alldeles ensamma och unga mamman, finner sig snart helt övergiven. Den lägenhet hon fått, där hon i sin egen föreställning skulle bo med barnets far och deras lilla bebis, är inte längre tillgänglig. Hon har ju inget jobb, som kan betala hyran.

Så hon bor fortfarande kvar hemma hos mamma. Ett rum och kök, tillsammans med modern, styvfar och ett flertal yngre syskon. Vilsen och utan arbete, lungsjuk och beroende av samhälleliga insatser, får hon genom det sociala en barnvagn, lite underkläder och en kappa till sig själv.

I föräldrahemmet kan hon inte vara kvar. Inte med sitt eget barn. Det är för trångt och här finns varken centralvärme eller plats åt de båda. Ställd under övervakning på grund av så kallat otuktigt leverne, försöker hon desperat att finna en lösning på situationen.

Det blir den lite äldre systern som får ta ansvaret om barnet. Hon som har lägenhet ihop med sin fästman. I alla fall så länge soc betalar omkostnaderna. Själv blir hon kvar hos sin egen mamma, för att ta hand om sina småsyskon, istället för sitt eget lilla barn, när modern måste arbeta.

Sen inträffar det ödesdigra. Barnet blir omhändertaget och placerat i ett fosterhem. Ska hon inte ändå adoptera bort sin son? Det vore väl det bästa, heter det. Hon vägrar, i förhoppning om att snart få ordning på sitt liv, så hon får hem den lille. I fosterhemmet är det gott och ordnat. Rent och snyggt. Rejäla människor. Jag läser den sociala rapporten. Den känns så klinisk, så utan känslor.

Kontakten bryts. Inte på grund av det geografiska avståndet. I realiteten handlar det om att den lille pojkens mamma inte har rätten att få veta var han är. För så såg villkoren ut i slutet av vårt svenska femtiotal. Hon var ingen, kan man säga.  Och pojken hinner börja skolan, innan han får veta. Liten människa som plötligt får beskedet att hans mor och far, inte är just det.

Så många tankar och funderingar. Så mycket känslor som blivit kvästa. Så mycket annorlundahet och utanförskap som ska fortsätta att sätta sin prägel. När pojken blivit man, får han kontakt med mamman. Hon som bara var en flicka, när han blev till, har letat, saknat och undrat så länge. Sen finner hon en väg, som ger dem möjlighet att mötas igen. Det tog nästan trettio år.

Men det finns omständigheter även nu, som inte vill tillåta kontakten och den ebbar ut. Hon är inte längre här i livet. Det fanns en ny familj, en man och ytterligare en son. I dag är även de som borta med vinden. Vi vet att de finns. Men omständigheterna är lite mer än bara krångliga.

Och han som en gång erkänt faderskapet och tillfört världen ytterligare minst fem. Det är honom jag tänker på just nu. En gammal man, som en gång gjort ett förfärligt misstag. Ett ödesdigert val, som faktiskt skulle kunna vändas till ett lyckligt slut. Jag vet att han finns. För jag har alldeles nyss hört hans röst.

- Nej, det vet jag inget om. Vad sa du att hon hette? Nej, henne känner inte jag.

Hur kan detta vara möjligt, tänker jag. Jag vet ju. Har alla papper. Men ett papper gör ingen pappa. Jag undrar över om han ens är människa…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, faderskap, föräldrar, föräldraskap, fosterhem, kvinna, mamma, män, relation, mänskligt, relationer, sex, WitchBitch, Birgitta Alvskogen,

”Han berättade även att 15-åringen, som lider av adhd, kan bli otålig och rastlös när han inte har något att göra. Detta skulle vara speciellt uttalat under sommarloven”

I tidningen Metro hittar jag en artikel som handlar om rättegången efter mordet på en ung kvinna i Vollsjö. Hennes femtonårige bror, har en tid suttit anhållen som misstänkt för att ha dödat sin nittonåriga syster.

Det här är självfallet oerhört tragiskt på många vis. Dels på grund av att den misstänkte gärningsmannen fortfarande är ett barn, men också för att en människa blivit berövad sitt liv så drastiskt och flera andra mist en vän eller familjemedlem. Det är odiskutabelt.

Det jag reagerar över, är vad en eventuell ADHD-diagnos har med saken att göra. Vi är många som bär på det här neuropsykiatriska funktionshindret. Det gör oss inte automatiskt till potentiella mördare. Att ha ADHD medför i vissa fall, vissa begränsningar i livet och tyvärr också i det sociala samspelet med andra människor.

Men att det också skulle föra med sig en benägenhet att ha ihjäl andra, vill jag stenhårt protestera mot. Att överhuvudtaget ta med en diagnos som denna, som en  klumpig men ändå på ett sätt, subtilt uttalad förklaring till varför man eventuellt har begått ett övergrepp eller till och med ett mord, får mig att må direkt känslomässigt och  till och med fysiskt illa.

Snacka om ignorans, om fördomsfullhet och okunskap. Att ha ADHD, innebär inte att man också är psykopat, sociopat eller känslokall. Det kan möjligtvis handla om att man ibland har problem med att styra sina impulser, men inte att man på grund av rastlöshet eller otålighet skjuter ihjäl folk.

Det förvånar mig att fördomarna kring ADHD, fortfarande är så utbredda. Till och med bland akademiker och så kallade intellektuella. Ni måste läsa Trollhares inlägg beträffande just detta. Det är så himla bra. Barnens Hjältar har också bidragit på ett alldeles utmärkt vis.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, Mänskligt, Psykiatri, kriminalitet, ADHD, Damp, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriska funktionshinder, mord, impulsstörning,

– Även om man är en trygg person i vanliga fall så tror man att det här handlar om liv och död. Då kan den tryggaste person bete sig irrationell.

Anne Grefberg, legitimerad psykolog

Är du rädd, undrar jag. Rädd för att få svininfluensan, eller kanske rentav rädd för att vaccinera dig mot den? Jag tycker frågan är viktig och mycket berättigad i dagsläget. För vem fan ska jag tro på?

Jag kollar på teven, jag läser i tidningarna och jag lyssnar på andra. Andra människor som liksom jag själv kan bli drabbade av antingen sjukdom och död via själva sjukdomen, eller genom att vi försöker värja oss mot den.

– Man blir rädd och osäker, då är det lättare att tro på en konspirationsteori för att känna sig tryggare. ”Det är läkemedelsbolaget som står bakom, då behöver jag inte vaccinera mig, då vet jag vad jag ska göra.”

Så säger psykologen. Så säger läkemedelsbolagen, så säger politikerna och Socialstyrelsen. Litar jag på dessa, undrar ni. Nej, det gör jag inte, kan jag med säkerhet deklarera. Alla ljuger. Det finns baktankar överallt och dolda agendor just i dessa rum. Det är min erfarenhet. Konspiratoriska tankar, tänker ni kanske. Men nej, säger jag. Jag väger för och emot, vad jag ser och vad jag hör. Min egen varseblivning får leda mig i detta.

Så för nu. Jag tänker inte vaccinera mig. Jag har tagit ställning. Jag har dessutom gjort det utifrån min egen känsla. Den som som så cyniskt degraderas av just ovanstående nämnda, citerade och dessutom legitimerade psykolog.

Det kan hända att jag ändrar mig i morgon. Men idag ställer jag mig utanför. Jag tror inte att det här är fråga om en pandemi. Och det absolut värsta argumentet för att vi ska vaccinera oss, tycker jag är

”- Detta är en solidaritetshandling. Du vill väl inte smitta en en annan medmänniska?”

Nej fy, för fan, för sådana moralpolitiska predikningar. Kan ingen ärlig människa uppfinna ett verkningsfullt vaccin mot vilseledning från de svin som sitter högst upp på välfärdsstegen och sprider sin egen smittande sjuka mot oss gräsrötter?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, Anne Grefberg, frisk, läkemedelsverket, moralpolitik, politik, politiker, psykolog, risker, sjuk, Socialstyrelsen, svininfluensan, vaccin, vaccination

För ett år sen ungefär fick jag en förfrågan från Aftonbladet och Bloggportalen, om jag ville sitta med i panelen för nomineringarna till det då nyinstiftade Stora Bloggpriset. Jag funderade en stund, sen kände jag att det såklart skulle vara jätteroligt. Men det blev ett tufft jobb, kan jag säga.

I år har jag blivit tillfrågad igen och jag hänger på. Jag har ju bloggat själv i ett par år, men mitt läsande av andra bloggar är kraftigt begränsat till mina egna intresseområden, som politik, samhälle, vardag, sex och hälsa.

Teknik, sport och mode är inte mina grejer alls. Så därför vill jag meddela att jag tacksamt tar emot tips på dylika och jättebraiga grejer. Mest för att jag vet att det är en djungel, om man ska leta själv, i det som inte är ens eget huvudintresse.

Om jag får feed-back från er, så kan jag kolla lite mer strukturerat och det skulle vara till stor hjälp. Så ni får gärna länka. Men snälla…gör det i mitt kontaktformulär och inte direkt som en kommentar. 

Kategorierna i år är följande:

Nöje & kultur
Bloggar under denna kategori kan handla om allt från film, musik och litteratur till kändisskvaller och popkonst.

Mode
Sveriges modebloggare blir bara fler. I denna kategori går det förstås att nominera bloggar som skriver om mode för unga tjejer, vuxna tjejer, herrmode, barnvagnsmode – eller varför inte stiltips för seniorer.

Sport
Sveriges största sportbloggare må hålla till på Aftonbladet eller Expressen, och skriva om fotboll och hockey. Men det är naturligtvis fritt fram att nominera en lokal fansblogg för den lokala orienteringsklubben eller varpalaget.

Vardagsliv & fritid
Betraktelser och funderingar från vardagen hamnar här. Bloggar om livspusslet som föräldrar, att leva med en sjukdom, som ensam mamma eller pappa, som tonåring – eller hur kul det är att knyppla eller fotografera. De flesta aktiviteter vi ägnar oss åt att blogga om vid sidan om jobbet kan hamna här.

Politik & samhälle
Politiska bloggare finns det många i alla färger. Men i denna kategorin hamnar också nomineringar av bloggar som tar upp viktiga samhällsfrågor – som kampen mot övervakningssamhället, miljö- och klimat, integritetsfrågor, och ett fritt Internet.  För att bara nämna några.

Prylar & teknik
Bloggar som handlar om de senaste Iphone-apparna, Playstationspelen och Windowsprogreammen. Och förstås – bloggarna som hjälper oss förstå all ny teknik och ger handfasta råd och tips i teknikdjungeln.

Design & inredning (ny!)
Behovet av inspiration för att fixa till hemmet växer konstant. Här hamnar bloggarna som ger inredningstips i slott och koja – och guidar till hur man bygger om hemma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, Aftonbladet, blogg, bloggar, bloggare, bloggpanel, Bloggportalen, Stora bloggpriset

Jag säger nej till Sverigedemokraterna. Personligen och ur ett privat perspektiv alltså. För jag tror på demokrati. Det finns ingen anledning för mig att på något vis göra mig beroende av ett politiskt parti, eller någon grupp av människor som jag inte känner hör hemma i mitt hjärta. Inte på något vis, under några omständigheter.

Men jag vill ha demokrati. Min syn på människor och mänsklighet utgår från det liberala. Och därför måste jag låta dem få finnas. Jag är för yttrandefrihet utifrån en demokratisk och liberal värdegrund. Man ska ha rätt att få tycka vad man vill och ge uttryck för det på ett verbalt vis. Oavsett. Men sen är det upp till mig hur jag vill förhålla mig till detta. Jag har också rätt att uttrycka mig. Och den rätten ger mig inte rätten att förringa eller utesluta andra åsikter att få färdas fritt.

Som jag ser det…så är det inte Sverigedemokraterna i sig, som är det stora hotet mot mänskliga rättigheter. Det är klimatet. Det politiska, mentala och känslomässiga, alltså. Rent generellt. På något vis har vi banat vägen för en människosyn som är oerhört krass och cynisk. Vi bär alla ett ansvar. För varje orsak har en verkan. SD är en sådan verkan. Som jag ser det.

Det som kan göra mig orolig just nu, är inte utifall just det här partiet skulle få en plats i vår svenska riksdag. Nej, snarare är det vad som försorsakat just den möjligheten. Det alternativet. Det valet. Den stora frågan är väl egentligen, var fan gick det så fel och hur kan vi åtgärda just detta?

Säger du också nej till att vara beroende av Sverigedemokraterna?

Gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden: <img src=”http://www.socialdemokraterna.se/knappar/d3b1b132e2aa4da5903d213a8d17d88b.png” alt=”” />

4. Skicka gärna vidare den här uppmaningen till andra bloggare om du känner att du vill.

Läs Trollhare, Mammamumrik och Fredrik Pettersson.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, demokrati, diskriminering, politik, rasism, Sverigedemokraterna, Sveriges Riksdag

Jag är född stressad. Jag hade inte tid att vänta ut de nio månaderna, innan jag for som en sputnik, ur min moders sköte. Därefter har jag sprungit mig igenom tiden. Den jag aldrig har tillräckligt av alltså. Jobb, utbildningar, möten, you name it. Jag sticker alltid först.

Sedan jag blev diagnostiserad med ADHD, har jag börjat fundera över om det kan ha med just det att göra. Men skulle det göra någon skillnad, tänker jag. Jag är ju som jag är. Oavsett. Bråttom, det har jag alltid haft. Även om det inte är till något. Snarare från.

Som ADHD-människa är jag av naturen full av intryck. Det kan verkligen stressa. Allt som jag befinner mig i, eller i utkanten av, belamrar mig. Mitt huvud är ständigt ett kaos av det jag möter. Lite bättre har det blivit med medicin. Men det existerar fortfarande. Själva kaoset alltså. Som om mitt huvud är för litet, eller världen alltför stor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, ADHD, Concerta, hjärna, neuropsykiatri, neuropsykiatriska funktionshinder, neuropsykiatriskt handikapp, psykiatri, stress

Det är så många tankar som uppfyller mig nu. Jag har fått min diagnos och jag har papper på att jag har en personlighet som ibland kan ge mig och min omgivning, en del problem. Även om jag också kan medge att den ger mig vissa fördelar.

ADHD är kanske bara förnamnet. Inom autismspektrumområdet finns inget att tillägga. Däremot möjligtvis en form av så kallad personlighetsstörning, som i utvärderingen fått tillägget ”blandad”. Det är ju fullkomligt lysande. Solklart, eller? Är jag mer förbryllad nu än tidigare…You bet!

Min kognitiva förmåga beskrivs som mer är bara god. Men den exekutiva är det skralare med. Det ska mot förmodan handla om hur jag klarar av att  bearbeta och planera händelser och intryck. När jag försöker leta mig fram till vad det egentligen betyder,  i alla labyrinter… så verkar det som om det inte finns någon specifik och direkt förklaring på just det här med vad exekutiva förmågor faktiskt är. Även om jag kan ta till mig delar av de förklaringar jag hittar.

Och ungefär så känner jag mig just nu. Som ett jävla frågetecken. En ynklig liten kloakråtta i ett ekorrhjul. Inte rent generellt, men eftersom jag är den jag är, måste jag ju ta i lite. Faktum är dock, att jag inte är nöjd. Snarare oroväckande orolig. Jag trodde nämligen att svart på vitt skulle kunna hjälpa. Inte idag, kan jag med tydlighet säga.

Sen vill jag inte gnälla. Men i min situation, med det handikapp jag bär, eller de diffusa handikapp jag har inom mig, som ingen riktigt kan förtydliga, samt de nya reglerna som gäller beträffande sjukförsäkringen, så mår jag på ren svenska riktigt jävla piss, i dagsläget. Vid nyår blir jag utförsäkrad. Jag har fått mina femhundrafemtio dagar.

Nu förväntas jag plötsligt kunna stå till nån slags förfogande för den svenska arbetsmarknaden. Jag vet ju att det inte kommer att fungera. Att den politik som nu förs, med övermäktigt våld, gör mig mer utsatt för att dippa i min mer eller mindre kroniska depression.

Jag är så stresskänslig att jag just nu inte klarar av att fokusera på något annat. Jag är en av många tusen som snart kommer att tvångsinföras i det så kallade ”Introduktionsprogrammet”. Vilket innebär att om jag blir sjuk efter nyår, inte kommer att kunna få en krona i ersättning. Vad händer om jag åker på influensan, om jag bryter benet… och hur ska jag bära mig åt för att inte helt och hållet bryta ihop?

I dagsläget är jag på väg ner. Och jag är säkert inte ensam. Mänskliga rättigheter finns inte i mitt land. Det enda jag kan hoppas på är att någorlunda kunna vända den depressiva tsunamin inom mig, till ackurat ren vrede. Att jag i stället för utanförskap och hemlöshet, finner dörren till ”hus i helvete”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, ADHD, Arbetsförmedlingen, arbetsmarknad, borderline, depression, diagnos, Försäkringskassan, frisk, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, neuropsykiatriskt funktionshinder, personlighetsstörning, politik, psykiatri, sjuk, socialförsäkringen, utanförskap, utförsäkrad