Jag är inte bara damptant och beroendepersonlighet, jag är dessutom en mycket erfaren upptäcksresande i jakten på meningen med livet. Det har flutit oceaner under mina broar, men fästena är stabilt grundade och jag har överlevt det mesta. Ja, alltihop faktiskt, när jag tänker efter.
Jag började med kyrkan. Därför att den fanns på frukostbordet i mitt barndomshem. Men jag har aldrig hittat nyckeln, koden för det där som hängivna kristna pratar om, i lyriska termer och på ett märkligt eget språk som bara dom har tillgång till som mött Jesus. Och bara Gud vet hur avundsjuk jag varit på dom som hittat dit och funnit sig vara hemma i den tron.
Jag har kommit över och förbi den passage som uppstod ur mitt eget tillkortakommande. Den vägs ände som blev till ett förakt för det jag såg som ett kristet sätt att vara och förhålla sig på. Ett särskilt och högtidligt språk som fanns överallt i termer som inte existerade någon annan stans än just i dessa kretsar. Och jag betraktade dom som om jag var vittne till ett skådespel, ett hyckleri, en slags försvarsmekanism, som var just bara mekanisk och inlärd utan vidare djup.
Men jag var inte nöjd, för även jag ville ju ha nåt att hålla mig i. Någon som höll om mig och som skulle få mig att känna mig trygg och hel. Något som skulle bekräfta min rätt att finnas till. Något som skulle förklara min existens här på jorden. Big bang-teorin har jag aldrig svalt, så den kunde jag omgående lägga åt sidan.
Istället blev det mysticismen, det magiska och det nödvändigtvis meningsfulla i tillvaron som appelerade till mig i grubblandet. Jag har letat runt i Wicca, botaniserat i tolvstegssekterism, buddism, tantra, indiansk visdom, taoism, shamanism och kristendom. Jag har filosoferat esoteriskt, spiritualistiskt, panteistiskt och ateistiskt. Jag är en luttrad sökare, med andra ord.
Jag har fått uppleva många spännande möten på min upptäcksfärd. Men nånstans efter vägen tappade jag bort mig själv. Jag gick igång på allting som jag trodde skulle kunna leda mig till sanningen om mig själv och varför jag var här. I dag befinner jag mig utanför vart och ett av dessa rum, som tidigare sett mig som en flitig besökare. Jag har tagit ett kliv tillbaka och byggt ett litet bo åt mig själv, kan man säga. Alla dörrar är fortfarande öppna och möjligheterna är därför också fortfarande oändliga.
Men inom mig bor en tålmodig liten häxa som suttit där och knackat hela tiden utan att jag hört ett smack. För så länge jag befann mig mitt i sorlet från den marknad som jag idag utan tvekan kan kalla jycklarnas, kunde jag inte höra hennes milda röst. När jag sen utpumpad och slut av mitt irrande gav upp och lät mig komma till ro, så fanns hon plötsligt där, strålande och klar och då förstod jag med all säkerhet att jag äntligen hittat hem. Nu vet jag att jag alltid är omhändertagen och berättigad av henne, för hon är jag.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, ADHD, alkohol, alkoholism, alkoholist, ateism, beroende, beroendepersonlighet, bibeln, buddism, damptant, Gud, häxa, Jesus, kristendom, kyrkan, livet, missbruk, mysticism, panteism, sökare, spiritualism, tantra, tolvstegsmetoden, tolvstegsprogrammet, tolvstegssekterism, wicca, nyandlinghet, No Mind Festival, Ängsbacka, New Age, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, Dagen9, Dagen10, Dagen11, Dagen12, Dagen13, Dagen14, Dagen15, Dagen 16, Dagen17, Dagen18,
4 kommentarer
juli 24, 2008 kl 9:29 f m
Det här var ett mycket fint inlägg, och kul att läsa lite mer personliga inlägg. För min egen del – det vill säga hur personligt jag skriver- går det verkligen i perioder (…), och även om jag nu lite tillfälligt har lagt bloggandet på is och just nu inte skriver för att publicera inlägg, så hoppas jag snart att jag kan bli lite konstruktiv igen och vilja dela med mig. Det är stärkande att kunna se positivt på sig själv- även att även kunna förmedla det, och inte bara låta självbilden färgas av tidigare mer eller mindre bra erfarenheter…
Det är också stärkande att ta del av andras berättelser.
Puss och kram
Svar:
Du min goa vän är den bäste av dom bästa, oavsett vad du producerar eller inte. Jag vet att du bidar din tid nu och det är bra tycker jag. Jag tänker på dig, det vet du!
puss o kram raring!
juli 24, 2008 kl 12:00 e m
Åhh så härligt inlägg att komma hem till och få ta del av. Jag känner igen den där sökande galenskapen som nästan tar slut på en, när man som mest ger upp inser man att allt finns inom en själv.
Jag har slutat att leta utanför mig själv som förr, har stannat upp och hovrar nu mest runt i mig själv på gott och ont. Alla svar har jag inte och kommer väl aldrig att få tack o lov för livet i sig får gärna fortsätta att vara en hemlighet som kommer till mig pö om pö.
Det glädjer mig enormt att medicineringen har hjälp dig att finna ro i dig själv.
En väldig massa kram kommer här….
Svar:
men hej igen och välkommen hem från semestern! Hoppas ni haft det gott och att du mår fint.
Jo jag tror att många kommer dithän efter idogt sökande. Men visst är det gott. Även om man på intet sätt är förskonad från smärtor och problem i tillvaron. Men just det där irrandet är i alla fall över och man vet vad man har, i sig själv.
kramisar tebax förståss!
augusti 7, 2008 kl 5:50 e m
Det mest tillfredsställande jag kan läsa eller höra är när någon har hittat sin egen inre röst, sin egen inneboende kraft. Du har just gjort det och det gläder mig oehört. Nu kan du skina som det ljus du är för meningen är ju just DU.
//Eynea
Svar:
tack för dina fina ord!
september 18, 2008 kl 7:37 e m
Hälsar dig välkommen till “Svenska kyrkan och medlemskapet” som du når via bannern “namninsamling” på “bildning.se”
Ser fram emot din underskrift, några rader i forumet och gärna dina tankar kring initiativet på din blogg!