I dag läser jag om travtränaren Kari Lähdekorpi som uttalat sig sexistiskt i teve när han intervjuades av Jessica Almenäs i direktsändning. Jessica säger att hon inte tog illa vid sig. Det var nånting med kjolen som åkte upp i vinden och han gillade vad han såg så mycket att det faktiskt var en av dagens höjdpunkter. So what?
Jag drar mig till minnes stunder i livet då jag själv funnit mig vara måltavla för sexistiska yttringar av olika slag. Jag minns hur pinsamt det kunde kännas och hur arg jag kunde bli. För jag kände det som om jag var ett objekt och det var jag ju också. Jag upplevde att jag blev utsatt för ett övergrepp på mig och min integritet och det blev jag ju.
Men vad jag inte visste då var att det egentligen bara var jag själv som bekräftade mig som ett objekt. Det är möjligt att jag betraktades så utifrån också men det hör inte hit. Min integritet blev kränkt helt enkelt för att jag inom mig på ett mycket omedvetet plan bestämt att det var så konsekvensen såg ut i en situation som denna.
Med andra ord var jag själv den som sanktionerade själva kränkningen. Att uppleva sig kränkt är just bara en känsla och den skapar jag själv inom mig oavsett om någon utanför mig har avsett att jag ska känna så eller inte. Det spelar heller ingen roll vem som säger något som skulle kunna uppfattas som enfaldigt eller kränkande eller vem som tittar för inträngande på min kropp, för det dom ser är inte mig.
Det dom betraktar är bara en bild i deras egna huvuden och den har ingenting med mig att göra. Vad dom tror att dom ser spelar ingen roll för min självkänsla eller integritet, för jag är i allra högsta grad ett eget subjekt som alldeles själv bestämmer vem jag släpper in på livet. Sen kan ju dumskallarna inbilla sig nåt annat men det lägger inte jag ner nån energi på.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, sex, sexism, Jessica Almenäs, Kari Lähdekorpi, travtränare, teve, objekt, subjekt, kränkning,
8 kommentarer
juli 6, 2008 kl 4:36 e m
[...] Les mer: Witchbitch [...]
juli 6, 2008 kl 8:40 e m
Uansett er det den som utsettes for en krenkelse, som definerer om det er en krenkelse.
Det kan også være glidende overganger til andre overgrep, som fysisk-seksuell trakassering. Om noen klår på en, men selv hevder at dette bare var en spøk eller en flørt – og omgivelsene sier det samme? Da blir man selv latterliggjort og ydmyket dersom man blir sint eller lei seg – siden “ingen ting” har skjedd.
Eller hva om noen ut fra en kvinnes påkledning (kort skjørt osv) antar at hun er prostituert, og spør henne om det? Er det greit at kvinner skal oppleve slike ting når de går på byen? Jeg har også en gang opplevd å bli nektet servering på et utested, fordi jeg ble tatt for å være prostituert (jeg var edru, kom rett fra jobb i nasjonalbanken i Oslo, som lå midt i “horestrøket”, men jeg hadde på meg et kort skjørt, fordi det var sommer og varmt).
Svar:
jag ställer mig frågan varför upplever du det kränkande att någon undrar om du är prostituerad? På vilketsätt kränker det dig? Är det för att du själv tänker nedlåtande tankar om någon som prostituerar sig?
Och jag vidhåller. Om du inte haft såna tankar så skulle du inte uppleva det som en kränkning. Du skulle också kunna vända på det och säga att den mannen har en märklig människosyn. Thats it. Du behöver inte ta åt dig för det har ingenting med dig att göra. Det är i hans huvud som du blir en prostituerad för att han förknippar det med korta kjolar. Varför ska du anamma hans tankegångar när du inte håller med honom? Det är det jag menar. Skit i vad han tror det säger igenting om dig och du behöver inte känna dig kränkt för det.
Du har makten inom dig att välja att inte känna så.
juli 7, 2008 kl 10:14 f m
Jag tycker en kränkning är en kränkning om någon menar att kränka också. Det är kränkande när någon VILL att man ska bli kränkt. Man kan inte lämna hela ansvaret på kränkningen på den som blir kränkt. Visst förvärrar reaktionen kränkningen på olika sätt, men jag tycker en kränkning är en kränkning oavsett “offrets” reaktion.
I det här fallet handlade det om personer som känner varandra och har en viss relation och man kanske vet hur mycket man tål osv. Jag tror inte det var menat som en kränkning. Möjligtvis kan det tolkas som ett sexistiskt skämt i stort. Det kan vara jobbigt när man är född i en kvinnlig kropp att alltid allt ska handla om ens utseende och att man får jobba hårt för att vara oattraktiv för att någon ska bry sig om vad man GÖR.
Svar:
men om en person avser att kränka dig och du inte upplever det som en kränkning, är det fortfarande en kränkning då?
Jag tycker att det måste mottas som en kränkning för att det överhuvud taget ska bli en kränkning. Kränkningen föds liksom i mottagandet. Utan mottagandet ramlar den ner på marken och upplöses i ingenting, eftersom den som gett ut den inte uppnår sitt syfte.
Jag håller med dig om att det kan vara svårt att se ut som en kvinna eftersom det sitter så djupt i oss att mannen har en överordnad roll. Det händer ju ofta att kvinnor inte blir tagna på allvar p g a detta och det kan förstås upplevas kränkande. Men faktum kvarstår. Om en kvinna eller någon som ser ut som en kvinna, inte uppfattar den här över/underordningen som en del av hennes eget liv, så finns fortfarande ingen kränkning.
För att kränkningar ska kunna finnas måste det finnas en mottagare av dom alltså någon som svarar upp mot det som avses vara kränkande. Annars går ju hela kränkningen omintet.
juli 7, 2008 kl 11:52 f m
Jag förstår vad du menar, och jag tycker du delvis har rätt, men inte helt. Själva grejen i sig – att någon VILL kränka en är kränkande. Jag kan försöka förklara hur jag tänker med en jämförelse:
Evas klasskompisar retar henne och kallar henne fula saker, nyper henne i rumpan och hänger upp hennes trosor i korridoren och skrattar åt henne. Eva försöker ignorera dem och håller god min. Blir hon mobbad då eller blir hon bara mobbad om hon blir ledsen av det?
Att veta att någon vill en illa är jobbigt i sig utan att man tar illa upp av själva gesten i sig. Kan misshandel kallas för misshandel om personen som blir misshandlad inte har någon fysisk känsel? Kan en överfallsvåldtäkt räknas som en våldtäkt om man av slump råkar våldta någon inte har några tabukänslor runt sex?
Visst – om ALLA kvinnor i världen skulle sluta sluta känna sig kränkta av sexuella kommentarer så skulle det ju vara fritt fram. Om sex inte var tabu så skulle våldtäkt räknas som en väldigt lätt misshandel (om ens det) och att leka sexuella lekar med ett barn skulle vara samma sak som att leka vilken lek som helst med barn (så länge de inte fick fysiskt ont).
Svar:
om Eva blir mobbad så blir hon mobbad. Det är inte säkert att den handlingen resulterar i att Eva känner sig kränkt. Men det är fortfarande mobbning. Om det är kränkande kan bara Eva veta.
Att misshandla någon som inte kan känna fysisk smärta är fortfarande misshandel och kan upplevas som kränkning men det handlar inte om ifall man känner smärtan eller inte utan hur man uppfattar den andra människans handling.
“Att veta att någon vill en illa är jobbigt i sig” skriver du. Men hur kan du veta det? Det du reagerar på är specifikt för dig. Det behöver inte vara jobbigt att veta något sådant om man är trygg i grunden och kan separera sig själv från det den människan vill. Det handlar inte om mig om någon tycker illa om mig utan om den personen. Om någon jag tycker om tycker illa om mig och vill mig illa skulle jag ta upp det med vederbörande men om det är en okänd person så skulle jag reagera på ett annat sätt.
juli 7, 2008 kl 1:39 e m
Jeg synes det er en farlig tankegang å privatisere/psykologisere og legge ansvaret for krenkelser på den som er gjenstand for dem. Hadde alle gjort det, ville det vært fritt fram for den sterkestes rett og rasisme for eksempel, og stigmatisering av andre svakstilte grupper (som eldre mennesker og rusavhengige). Kvinnebevegelsen har i årtier kjempet mot den slags. Og antirasist-bevegelser. Dette handler om anstendighet og dannelse. Jeg anbefaler å lese den karibisk-fødte psykiateren og forfatteren Frantz Fanon, som selv opplevde som svart intellektuell i Europa, å bli behandlet som annenrangs menneske.
Svar:
Jag säger inte att kränkningar är okej. Det är dom absolut inte! Vad jag är ute efter är var kränkningen blir en kränkning. Om någon känner sig kränkt så är det en kränkning. Frågan är om man har ett val. För att känna sig kränkt är just en känsla och känslor uppstår från hur vi tänker.
juli 7, 2008 kl 3:30 e m
Jag förstår mer vad du menar nu.
Allt handlar kanske om hur man definierar kränkning. “Att känna sig kränkt” handlar om offret och att “kränka” handlar om den som utför det, tycker jag. En kränkning kräver minst en part som är medveten om kränkningen.
När det gäller kränkning i rättsfall så är kränkningen helt beroende av hur “offret” uppfattar situationen. Jag tror att en människa kan bli dömd för att ha kränkt någon utan att hen menade något kränkande.
Men man kan inte lägga hela ansvaret på offret. Det är lätt att man som kränkt känner “jag kanske bara är fånig som reagerar på detta. Om jag tar illa upp på detta kanske det bara är en osäkerhet inom mig. Det som sägs om mig kanske stämmer.”
Jag vet att du inte tycker att kränkningar är okej. Det är en intressant tankegång att tänka VAD ÄR EN KRÄNKNING?
Jag tycker utomstående gör fel när de avgör åt en vad som är en kränkning. T.ex. i tidningar när det står att någon blev kränkt utan att veta varesig offret eller gärningspersonens avsikt. Ordet “kränkt” missbrukas, men jag vet inte om man kan stoppa kränkningar genom att inte reagera på dem.
Homosexuella, kvinnor, icke-kaukasiska, judar och andra minoriteter framställs ofta som gnälliga och lättkränkta jävlar som hela tiden är framme med stämningsansökan. Man lägger ansvaret på dem: “sluta känn er så kränkta så löser sig nog alla samhällsproblem och allt hat och alla fördomar om er försvinner – ni förvärrar ju bara allt genom att visa att ni blir förtryckta”.
Jag tycker att det är problematiskt.
Svar:
När en människa känner sig kränkt så ska det respekteras, tycker jag. Ingen annan kan avgöra när en kränkningskänsla är relevant eller inte. Men jag instämmer i det du skriver här och du har rätt i att det kan uppstå problem när den som “kränkt” inte avsett att göra det och i synnerhet i rättsfall. Det är en komplicerad fråga men viktig. Och du tar upp väldigt bra exempel på hur svårt det kan bli. Jag funderar vidare men känner att jag faktiskt blivit än mer förvirrad. Du är så himla bra på att belysa företeelser så att jag inte vet vad jag tycker till slut. Ditt svar belyser gråskalorna och jag blir medveten om att det inte är svart eller vitt enbart.
juli 16, 2008 kl 7:01 e m
Sedan är det väl så att vi alla vill vara objekt då och då. Det är väl därför vi klär oss snyggt och sexigt. Så det blir liksom ren semantik av hela grejen: vi vill inte bli sedda som objekt därför det har människor som Gudrun Schyman tåtat i oss men vi vill bli sedda som snygga och sexiga. Det är bara att inse att vi människor är komplexa och ibland ser jag en kvinna som sexig och nästa sekund som rolig, i nästa som smart eller korkad osv.
juli 24, 2008 kl 5:58 e m
Om man upplever sig kränkt är man kränkt…
Svar:
självklart är det så. Mina funderingar var mer ett spekulerande i var den här kränkningen uppstår, i ens eget sinne, i avsikten eller i själva handlingen.