Jag ringer ett samtal. Det är inte vilket samtal som helst. Här handlar det om biologiskt allvar. Om ansvar och om faderskap.
Jag har en vän. Ungefär lika gammal som jag själv. Det finns ett erkännande från 1954 om faderskap, till den lilla människa som nyss blivit född. Av en ensamstående och övergiven flicka. Hon är bara tonåring, när hon blir mor.
Han som gjort henne gravid är inte heller särskilt gammal. Ligger i lumpen rätt många mil hemifrån. Det flickan inte vet, är att han redan har familj. Och att de väntar tillökning. Hon som snart ska bli hans fru och han som spridit sin säd, men väljer att inte ta följderna av detta.
Den alldeles ensamma och unga mamman, finner sig snart helt övergiven. Den lägenhet hon fått, där hon i sin egen föreställning skulle bo med barnets far och deras lilla bebis, är inte längre tillgänglig. Hon har ju inget jobb, som kan betala hyran.
Så hon bor fortfarande kvar hemma hos mamma. Ett rum och kök, tillsammans med modern, styvfar och ett flertal yngre syskon. Vilsen och utan arbete, lungsjuk och beroende av samhälleliga insatser, får hon genom det sociala en barnvagn, lite underkläder och en kappa till sig själv.
I föräldrahemmet kan hon inte vara kvar. Inte med sitt eget barn. Det är för trångt och här finns varken centralvärme eller plats åt de båda. Ställd under övervakning på grund av så kallat otuktigt leverne, försöker hon desperat att finna en lösning på situationen.
Det blir den lite äldre systern som får ta ansvaret om barnet. Hon som har lägenhet ihop med sin fästman. I alla fall så länge soc betalar omkostnaderna. Själv blir hon kvar hos sin egen mamma, för att ta hand om sina småsyskon, istället för sitt eget lilla barn, när modern måste arbeta.
Sen inträffar det ödesdigra. Barnet blir omhändertaget och placerat i ett fosterhem. Ska hon inte ändå adoptera bort sin son? Det vore väl det bästa, heter det. Hon vägrar, i förhoppning om att snart få ordning på sitt liv, så hon får hem den lille. I fosterhemmet är det gott och ordnat. Rent och snyggt. Rejäla människor. Jag läser den sociala rapporten. Den känns så klinisk, så utan känslor.
Kontakten bryts. Inte på grund av det geografiska avståndet. I realiteten handlar det om att den lille pojkens mamma inte har rätten att få veta var han är. För så såg villkoren ut i slutet av vårt svenska femtiotal. Hon var ingen, kan man säga. Och pojken hinner börja skolan, innan han får veta. Liten människa som plötligt får beskedet att hans mor och far, inte är just det.
Så många tankar och funderingar. Så mycket känslor som blivit kvästa. Så mycket annorlundahet och utanförskap som ska fortsätta att sätta sin prägel. När pojken blivit man, får han kontakt med mamman. Hon som bara var en flicka, när han blev till, har letat, saknat och undrat så länge. Sen finner hon en väg, som ger dem möjlighet att mötas igen. Det tog nästan trettio år.
Men det finns omständigheter även nu, som inte vill tillåta kontakten och den ebbar ut. Hon är inte längre här i livet. Det fanns en ny familj, en man och ytterligare en son. I dag är även de som borta med vinden. Vi vet att de finns. Men omständigheterna är lite mer än bara krångliga.
Och han som en gång erkänt faderskapet och tillfört världen ytterligare minst fem. Det är honom jag tänker på just nu. En gammal man, som en gång gjort ett förfärligt misstag. Ett ödesdigert val, som faktiskt skulle kunna vändas till ett lyckligt slut. Jag vet att han finns. För jag har alldeles nyss hört hans röst.
- Nej, det vet jag inget om. Vad sa du att hon hette? Nej, henne känner inte jag.
Hur kan detta vara möjligt, tänker jag. Jag vet ju. Har alla papper. Men ett papper gör ingen pappa. Jag undrar över om han ens är människa…
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, faderskap, föräldrar, föräldraskap, fosterhem, kvinna, mamma, män, relation, mänskligt, relationer, sex, WitchBitch, Birgitta Alvskogen,
Det finns en syster. Jag har hittat henne och vi har pratat. Hennes pappa har Altzheimers. Förlåt mig för att jag dömde så hårt.
