juni 28, 2009

Charlataner parasiterar på det osäkra inom dig

runAlla står vi väl då och då och trampar som åsnan mellan höstackarna. Är man inte tillräckligt förvirrad redan, finns det fler sätt att skapa oordning i hjärnkontoret. Möjligheterna finns överallt, det fullkomligt dryper över av så kallade livscoacher och andra mer metafysiskt inriktade typer.

Och kvällsblaskorna hjälper så gärna till. Aftonbladet till exempel. Just nu lanseras en alldeles särskild dumspalt där vi kan fråga Runar Sögaard om våra problem. Jag har nog lite svårt att tro att just han skulle kunna få mig att känna förtroende i detta.

Förutom Runar, kommer även en slags spåkvinna, Polgara Källman, att kunna ge oss vägledning via sina kontakter med det som kallas Andra sidan. Till sin hjälp har hon Tarotkorten. Polgara säger sig även vara certifierat medium, kunna tyda drömmar och hon kallar sig för andlig coach, vad nu det kan vara.

En sak är helt klar för mig, oavsett hur förvirrad och osäker jag är på min framtid och vad den kan komma att innebära för mig. En inblandning av någon av dessa två, skulle förmodligen ganska omgående ställa till det i huvudet, mitt eget alltså. Om det nu inte råkade vara just så, att jag varit med lite för länge för att ta det hela på allvar.

Fantisera och spekulera kan jag göra själv. Och alldeles gratis dessutom. Det jag kallar min framtid är jag medskapare till. Det är inte Polgara eller Runar, oavsett vad de besitter för kunskaper eller förmågor. Och det är lika säkert som det faktum, att charlataner finns, med eller utan certifikat. De har alltid funnits och  kommer förmodligen alltid att finnas. Så länge du inte lär känna dig själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

juni 28, 2009

Jag blev mamma, men jag var det inte

picNär jag vid rätt unga år blev gravid, tänkte jag att nu ska jag bli mamma. Det var häftigt. I synnerhet som att jag själv på den tiden var tämligen identitetslös. Att vara mamma skulle kunna bli min räddning ifrån det. Jag hade inte en susning om vad jag gav mig in på. Inte heller på vad detta skulle medföra en alldeles ny liten människa.

Jag blev mamma. Men jag var det inte. Inte på allvar. Visst älskade jag mitt barn. Mest i hela världen. Hon var och är fortfarande det underbaraste som nånsin hänt mig. Kronologiskt var jag strax över tjugo. Men mentalt, tja, kanske tretton eller femton.

Jag hade själv inte haft någon egentlig barndom, det fanns omständigheter som aldrig tillät det och ändå var jag just bara ett barn. Jag hade också en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som varken jag eller någon annan visste om på den tiden. Jag var ett mycket litet barn, som fick ett barn.

Jag hade ingen aning om det här med ansvar. Jag visste inte alls vad moderskap borde innebära. Jag älskade min dotter. Men jag hade inte tillräcklig förmåga att vara hennes fasta punkt i tillvaron. Min egen omogenhet och rastlöshet medförde riktigt mycket trubbel. För henne först och främst, men även för mig.

Vi bär båda fortfarande en sorg över just det, tror jag. Vi har alltid stått varandra nära, men för mig finns det sår som kanske aldrig riktigt läker. Även om jag vet att jag inte är den enda som kan hållas ansvarig.  Hon vill att jag ska veta att hon ändå haft en lycklig barndom. Men i mig finns det tvivel.

Jag skulle inte haft något barn, inte då. Kanske inte ens nu. Men om man tänker så, om alla tänkte så, vem skulle då egentligen? Min flicka är stor nu. Riktigt vuxen. Hon har klarat sig bra. Tyvärr har hon alltid varit den mest vuxna av oss två. Nu är hon själv mamma. En alldeles förträfflig  sådan. Det är förmodligen inte min förtjänst, men jag vet att all min kärlek ändå haft betydelse. Jag vet att hon vet, att hon är och alltid har varit helt och hållet älskad.

Inspirerat av bl a Bloggvärldsbloggen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

juni 27, 2009

Synestesi börjar på S, är gult, lite runt och doftar kamomill

syVad jag kan minnas, glömmer jag ofta bort saker jag har för avsikt att komma ihåg. I synnerhet om de ligger nära tillhands i tiden. Det är egentligen inget fel på mig. Jag har bara ADHD. Det har jag alltid haft. Det är en del av mig. Utan just den dysfunktionen skulle jag inte vara jag.

För att ändå underlätta för mig själv och i förlängningen även för min omgivning, äter jag en centralstimulerande medicin, Concerta (metylfenidat). Den är ett visserligen ett narkotikum som har många likheter med amfetamin, men för mig som är hjärnskadad funkar den lugnande, istället för speedande.

På ett sätt har min medicin den effekten att den hjälper mig att fullfölja tankegångar och att jag orkar fokusera bättre och lite längre, än vad som är normalt, för min egentliga onormalitet. Trots detta är mitt arbetsminne fortfarande katastrofalt.

Samtidigt som jag bär på det här funktionshindret, har jag även en viss form av synestesi att tillgå. Alltså det här med att kunna associera mellan olika sinnen i ett och samma ögonblick. Jag ser alltid en särskild färg när jag handskas med bokstäver, siffror, dofter, material, eller liknande.

Men tyvärr är jag handikappad på ett sätt, även här. För när det gäller att minnas ord till exempel, så ser jag faktiskt oftast bara första bokstaven. Alltså, jag känner direkt vilken av de 28 varianterna, det borttappade ordet börjar på och den bokstaven visar sig alltid i versaler. 

Ibland kan jag faktiskt även uppleva något mer i anslutning till det saknade ordet, som om det är mjukt, hårt, pastellfärgat eller svartvitt, till exempel. Jag kanske till och med doftar det. Det räcker ju tyvärr inte alltid och blir istället bara så himla försmädligt. Men nu har jag hittat ett litet fack att placera just bortkomna ord i.

Jag nonchalerar dem helt enkelt. Orden är precis som jag, bekräftelsetorskar och vill därmed faktiskt bli hittade, så efter en stund brukar de leta sig ut på egen hand. Det är med andra ord rätt finemang. Och där har medicinen en viss inverkan. Eftersom den hjälper mig att inte leva så himla impulsivt och direkt hela tiden. Det är bara lite tålamod som behövs, nämligen. Och distans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

juni 26, 2009

Jag har ADHD – även om det kanske inte syns

adTill och från jobbar jag oavbrutet…ja ni hör ju hur det låter…med att försöka var så normal som jag bara klarar. Jag vet att det inte finns någon tydlig och klar definition på just det ordet. Jag vet bara att jag aldrig varit det. Normal, alltså.

Vi är en del som har det såhär, ganska ständigt och jämt. Vi är ganska många nu som levat i ett “annorlundaland” i flera decennier, men inte förrän rätt nyligen fått detta bekräftat. Jag vet ju hur befriande det var att få veta. Men jag vet också att det inte tagit hela bördan från mig.

Jag medicinerar visserligen med Concerta (metylfenidat), men effekten av den sitter i cirka 12 timmar och jag tar den på morronen. Sen är jag tillbaka där jag var från början. Jag känner rätt väl, när kroppen signalerar rastlöshet och krumsprång. När jag inte orkar ligga eller sitta stilla en sekund till. När jag bara måste göra helt crazy saker, på helt tokiga tider under dygnet.

Jag vill citera en annan medmänniska, en bloggare med samma diagnos. Hon skriver bland annat såhär, (men läs helst hela inlägget, eller varför inte hela bloggen):

Har förstått att det bara är jag som kan berätta hur jag vill och bör ha det. Att just nu måste jag få koncentrera mig på en sak, att just nu är det inte läge att diskutera det eller detta, att spontana besök inte passar alla gånger – jag vill gärna förbereda mig, att nej: jag är inte arg på dig fast än det låter så – jag är bara trött och det är mitt adrenalin som försöker hjälpa mig att hålla mig vaken, för dopaminet har tagit slut. Och jag kan inte rå för det. Det är i min hjärna felet sitter. Överföringen av signalsubstanser fungerar inte. 

Som sagt: det är en balansgång. Man är ingen ö utan lever med och bland människor. Det gäller bara att komma på hur man kan få det att fungera.

 

ur bloggen “ADHD syns inte” – av Genrep

 

Läs det här också, men även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , ,  , , ,

juni 25, 2009

Tänk om jag inte vill se ditt underliv, Malin

maBröst är sexuellt. Mer sexuellt än ett bart underliv.

Malin Wollin Wendela-krönikör på Aftonbladet

 

 

 

Malin Wollin vill helst inte se några bara bröst, även om hon skriver att hon är lite kluven. Kanske är hon rädd för att bli kåt. Vad vet jag. Men då fortsätter väl vi kvinnor att skyla våra bröst. Istället tar vi alla av oss trosor och kalsonger, badbyxor och bikinunderdel, Malin. Blir det bättre så?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

juni 25, 2009

Bara bröst – javisst, men “bara” så länge det är frivilligt

brBara kvinnobröst i offentligheten är fortfarande kontroversiellt. Nu när fritidsnämnden i Malmö beslutat om att det är okej med nakna överkroppar oavsett kön,  i just deras badhus, tycker så klart människor till om detta.

Själv var jag oerhört tyckande i den här frågan för ett par år sedan. Då var jag helt emot. Men tack och lov har just det här med att blogga  och kommunicera genom sociala media, fått mig att tänka till och ändra min egen uppfattning beträffande nakna kvinnobröst.

För utifall det handlar om vad som ska klassas som sexuellt eller inte, måste var och en själv få bestämma. För inte så länge sedan var en blottad ankel, snudd på ekivokt i den här så kallade civilisationen. Det hela är kulturellt men även individuellt. Det finns platser på jorden där nakenhet är det mest naturliga i världen. Och det innebär inte att folk ständigt och jämt går omkring och är kåta.

Nej, vad som sätter igång en människa sexuellt, är i högsta grad personligt. Det är nåt jag lärt med tiden. I dag säger jag, låt var och en själv få välja. Den som inte vill bli objektifierad kanske inte ska besöka badhus överhuvudtaget. Förresten kan man bli objekt, hur mycket kläder man än bär. Är grodmansdräkt ett rimligt alternativ, är det okej, förresten?

Jag vet att det finns folk som inte ens vill gå ut utan slöja. Och om någon skulle störa sig på en annan människas kropp eller det som möjligtvis saknas eller finns på den, oavsett om den upplevs som vacker, sexig, oestetisk eller avtändande, så är det väl just den personen som själv äger problemet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , Metro 1, 2, 3, Ab, SvD, kvp, nyhetskanalen.se,

juni 23, 2009

Jesus var för mig en verklig förmedlare av kärlek. Principer är andra människors påfund

eckeLisa Magnusson skriver så himla intressant och tankeväckande. Just nu handlar det om principer. Precis det ordet, det begreppet är något som jag själv fastnat vid, men verkligen inte för, utan snarare upplevt som en slags icke-reflekterande.

Att säga sig ha en princip, är ett jävligt lätt sätt att komma undan i vissa fall. En så kallad princip är ett slags grundfenomen, ett allmängiltigt antagande. Utifrån vad och varför, undrar den här adhd-behäftade människan.

Det är precis som Lisa säger, ett sätt att slippa tänka själv, en utväg för att slippa använda sina hjärtan och hjärnor. Jag tror mig förstå, hur hon tänker och jag föraktar dylika smitvägar.

Sen preciserar Lisa väldigt tydligt, just det här med homosar (hennes benämning) och hur deras (inte alla väl?)  principer, till synes går stick i stäv med kyrkans dito. Hon ifrågasätter hur man kan vilja vigas av en gud som verkar gå emot allt vad samkönade äktenskap handlar om.

Jag är med. Men samtidigt är jag inte tillräckligt kunnig i det formellt bibliska sammanhanget. Egentligen undrar jag om någon är det. För handlar det inte mycket om tolkningar, symbolik och språkliga förvirringar som skett med tiden?

För mig finns det viktiga och angelägna aspekter i Bibeln. Gamla testamentet kan slänga sig i väggen, ja i det närmaste alltså. Men när det kommer till den person som beskrivs som Jesus av Nasaret, då hänger jag bättre med. Och om jag väljer att lyssna till det som jag själv kan tolka utifrån dessa evangelier som skrivits om just honom, så finns det enbart kärlek.

Principer är nåt helt annat. Och jag kan även relatera till att det finns verkligt kristna homosexuella, som finner det angeläget att få vigas, i den kristna kyrkan. Även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att finna det meningsfullt, för min egen del.

Jag ställer mig bakom Lisas konstateranden och frågeställningar. Så där direkt alltså. Men för mig är inte allting längre lika självklart. För även om kyrkan som institution ger mig kalla kårar, finns det ändå en slags levande kärleksförmedlare kvar i sammanhanget. En möjligtvis missförstådd och dissad sådan. Men Jesus var i mina ögon definitivt ingen anhängare av principer. Om den personen verkligen fanns, ja då var han enbart kärleken personifierad. Oavsett.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

juni 22, 2009

Kokbok för tjejer och bullshit för mormödrar

Vi strosade omkring på Akademibokhandeln när vi, på avdelningen för barnböcker, plötsligt fick syn på en bok med titeln: ”Kokbok för tjejer”!

Jag trodde knappt mina ögon. Inte nog med att man ger signalen att det bara är flickor som ska intressera sig för matlagning, man väljer dessutom ut mat som ”lämpar sig bäst för tjejer”, rosa och lite gulliga maträtter.

Finns det tjej och killmat?

Det saknades nämligen en ”Kokbok för killar” på hyllan i så fall.

Daniel Pernikliski, Wendela-krönikör, Aftonbladet

 

gungaJag har två små barnbarn. En tjej som är fem och en kille som är ett och ett halvt. En av dem började rätt tidigt intressera sig för traktorer. Numera vet hon att hon ska bli pilot och köra stora plan med mycket folk i. Hon fick ett lite mindre flygplan av mig när hon fyllde sist, en odiskutabelt hyfsat bra present som omgående gillades.

När den minste kommer hem till mormor, går han nästan alltid direkt på kastrullskåpet, som kanske av en tillfällighet ligger i hans egen lilla höjd, närmast golvet. Där väljer han mycket målmedvetet ut sina favoriter, bland det som finns tillgängligt av grytor och stekpannor.

Någon av dem älskar att plocka med små, små prylar och den andra läser med stort intresse spännande böcker och fixar galant kluriga pussel. Båda spelar  oerhört engagerat bandy och fotboll, eller lägger räls på barnkammargolvet, för tågen att rulla på. 

Dansa till svängig musik kan ingen av oss låta bli. För övrigt har vi tillsammans en passion för att bygga  kojor under bordet, eller ge oss in i hisnande lekar i parken. För vi är människor, om än i olika åldrar och av eller med, varierande kön. Ibland gör vi saker på egen hand dessutom, för alla behöver sitt eget space.

Varför man skriver eller ger ut en kokbok för just tjejer, begriper jag inte. Men kanske är det på ett vis, ett steg på vägen mot större jämställdhet i köket. En sådan utgåva kan möjligtvis ge en viss fingervisning om, att det då också finns killar eller andra människor som gillar att läsa recept. Det är väl å andra sidan inget nytt. 

För hur många av våra så kallade stjärnkockar lagar mat med utgångspunkt ifrån om recepten verkar lite “gulliga” (vad f-n är för övrigt det, mina barnbarn är lika gulliga båda två. Var och en på sitt eget vis), eller om själva boken är designad i en särskild färg?  Och hur många utgår från huruvida de själva har en fitta eller inte, i just det sammanhanget?

Men lite passgångsvarning är det väl ändå här.  Nu ser jag med spänning fram emot bilmeckarboken för killar, eller varför inte kojbyggning och rutschkaneåkning, för gamla kärringar…

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

juni 17, 2009

Gud är en kraftfull häxa med förankring inom mig

whitvJag försöker tänka mig gud som ett fullständigt neutralt “något”. Som en depå, där vi människor kan hämta energin vi behöver för att kunna ge uttryck för våra avsikter. Det som kallas viljestyrd handling. Ibland kan jag faktiskt tro, att det är precis så, att det är människan som avgör om gud är ond eller god, eller båda delarna.

Gud är för mig en fullständigt opersonlig ständigt skapande källa och definitivt inte något som svävar ovanför mig. Snarare ser jag det som en kraft i allt som är. Det vi lever i och det som gör oss levande. Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag tror att gud är de möjligheter vi människor har att göra ont eller gott, att leva utifrån kärlek till oss själva och alla andra, eller det helt motsatta. Sen fick vi friheten att välja, dessutom. Det kan jag tycka är det verkligt problematiska…

Jag har alltid haft svårt att ta till mig bilden av en straffande, skuldbeläggande gud. Den bild av det allsmäktiga,  som jag vet var en allt för betydande del i mina anfäders dagliga liv, tankar och handlingar. Som i min egen släktsaga i flera fall fått ödesdigra konsekvenser i form av livslånga djupa depressioner och självmord bland annat.

Men för mig är inte gud någon. Gud är något. Gud är “det som är”. För mig har själva bilden av gud som en personlig gestalt, blivit omöjlig att acceptera. För mig är det den kraft som genomsyrar allt och alla. Som hela tiden skapar universum och allt liv, med oss märkliga människovarelser som medskapare.

Mitt eget existensiella sökande började med den kristna statskyrkan. Därför att den fanns på frukostbordet i mitt barndomshem. Men jag har aldrig hittat nyckeln, koden för det där som hängivet kristna pratar om, i lyriska termer och på ett märkligt eget språk som bara de har tillgång till som säger sig mött Jesus.

Jag har kommit över och förbi den passage som uppstod ur mitt eget tillkortakommande. Den vägs ände som blev till ett förakt, för det jag såg som ett kristet sätt att vara och förhålla sig på. Ett särskilt och högtidligt språk som fanns överallt i termer som inte existerade någon annanstans än just i dessa kretsar. Och jag betraktade dem som om jag var vittne till ett skådespel, ett hyckleri, en slags försvarsmekanism, som var just bara mekanisk och inlärd, utan vidare djup.

Men jag var inte nöjd, för även jag ville ju ha nåt att hålla mig i. Någon som höll om mig och som skulle få mig att känna mig trygg och hel. Något som skulle bekräfta min rätt att finnas till. Något som skulle förklara min existens här på jorden. Big bang-teorin har jag aldrig svalt, så den kunde jag omgående lägga åt sidan.

Istället blev det mysticismen, det magiska och det möjligtvis meningsfulla i tillvaron som appelerade till mig i grubblandet. Jag har letat runt i wicca, buddism, tantra, indiansk visdom, taoism, shamanism och kristendom och new age. Jag har filosoferat esoteriskt, spiritualistiskt, panteistiskt och ateistiskt. Jag är en luttrad sökare, med andra ord.

Jag har fått uppleva många spännande möten på min upptäcksfärd. Men nånstans efter vägen tappade jag bort mig själv. Jag gick igång på allting som jag trodde skulle kunna leda mig till sanningen om mig själv och varför jag var här. I dag befinner jag mig utanför vart och ett av dessa rum, som tidigare sett mig som en flitig besökare. Jag har tagit ett kliv tillbaka och byggt ett litet bo åt mig själv, kan man säga. Fast alla dörrar är fortfarande öppna och möjligheterna är därför också fortfarande oändliga.

Men inom mig bor en tålmodig liten häxa som suttit där och knackat hela tiden utan att jag hört ett smack. För så länge jag befann mig mitt i sorlet från den marknad som jag idag utan tvekan kan kalla jycklarnas, kunde jag inte höra hennes milda röst. När jag sen utpumpad och slut av mitt irrande gav upp och lät mig komma till ro, så fanns hon plötsligt där, strålande, kraftfull och klar och då förstod jag med all säkerhet att jag äntligen hittat hem. Nu vet jag att jag alltid är omhändertagen och berättigad av henne, för hon är jag.

 

Inspirerat av Bloggvärldsbloggen i Aftonbladet, där veckans bloggtema är gud. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

juni 16, 2009

Alvskogen – the one and only

alvBagge Wahlgren, Wahlgren Bagge, I don’t give a shit. Själv har jag haft tre olika efternamn. Ett föddes jag med. Det var inte ett beslut jag själv kunde påverka då. Kände mig aldrig hemma i just det namnet.

När jag sen gifte mig tog jag makens efternamn, enbart på grund av att jag inte gillade det jag från födelsen behäftats med. Det var inget märkvärdigt med det. Ingenting vi diskuterade. Men jag levde även då efter parollen, I don’t give a shit. Det enda positiva var att jag i och med det hade samma namn som min älskade dotter.

Dottern är sen länge vuxen och navelsträngen klippt och skuren, vår relation bygger på helt andra och mer djupgående fundamentala dyrgripar.

När Laila Bagge nu bekräftar att hon i samband med giftemål tillsammans med Niclas Wahlgren, tänker byta ut sitt efternamn, så gör hon det för att hedra honom.

Jag är en i livet fristående människa och tänker nog så förbli. Det har egentligen inget med vad jag heter att göra. Men när jag tog mig namnet Alvskogen, så kändes det så rätt. så självklart. Ja, kanske som det nu gör för Laila. Men med den stora skillnaden at jag valde att hedra mig själv.

Som att jag gjorde anspråk på mig själv och genom det bekräftade jag även det som var mitt eget. Ingen annan heter så. Det är faktiskt bara jag. Precis som den person jag är. Mig själv enbart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,