Ska jag låta mig dödas, eller ta eget initiativ…

Det är dags att bli lite personlig och privat. Jag har inte orkat på ett tag. Egentligen gör jag det inte nu heller. Jag har blivit i det närmaste apatisk. Helt håglös och verkligt deprimerad. Jag orkar inte uppdatera bloggen som jag gjort, trots att den tidigare fungerat terapeutiskt för mig. Jag får tvinga mig in i duschen och disken växer på diskbänken.

Blommorna dör. Det är ingen som bryr sig längre. Deras fodervärd är ledsen och sorgsen, orolig och desperat. Hon gömmer sig helst under flera lager täcken och vill inte vakna tidigt på morgonen, eftersom hon just somnat in.

Hon börjar varje dag med att gråta. Ungefär en timme, innan armar och hjärna orkar fixar till kaffe och se till att hon tar sina mediciner. Helst vill hon leva. Men vet inte om hon orkar. Tankar på att slippa, tar mer och mer över. Hon känner sig jagad, men vet inte vart hon kan fly.

När sen den stora, oerhört tunga tröttheten sätter in, är hon övermannad. Det finns inga reserver att ta av. Batterierna är slut. Att ladda, funkar inte längre. Strömförsörjningen är kapad.

I dag har hon suttit hos AF och pratat med medkännande tjänstekvinna. Tacksam över empati, men det räcker inte längre. FK:s sändebud var också där. Det hjälper föga. Det enda som kan konstateras i från alla håll, är omöjligheten, pesten och koleran. Vi sitter i samma båt.

Men jag är den som först kommer att gå under. Jag är måltavla för det som händer nu. Jag hoppas de andra ska slippa. Vet ju att de gör vad de måste göra. Så jag anklagar ingen. Och jag kan inte mörda eller trolla bort en hel jävla regering. Så vem ska dö?

Ja…vem ska först dö, undrar jag. Jag, som tidigare lyckats trappa ut min antidepressiva, men som nu har fått börja ta den igen, för att rusta mig mot vidriga beslut, jag som har ett blodtryck som slår i taket och fått medicinen dubblad, men trots detta ännu högre tryck? Jag som gråter mig fram emot varje ny dag och aldrig sover ordentligt om natten? Jag kanske inte behöver ta beslutet själv… Det fixar min regering.

Hur definierar man en pappa?

Lesbiska föräldrar är bättre än andra föräldrar.

Barn som vuxit upp med två mammor klarar sig bättre i livet.

Det hävdar en brittisk forskare.

Stephen Scott, forskningschef för statsunderstödda National Academy for Parenting Practitioners i Storbritannien, menar att forskning visar att två mammor inte bara är tillräckligt bra på att uppfostra barn.

– Lesbiska är bättre föräldrar än en man och en kvinna, hävdar Stephen Scott.

Aftonbladet Wendela

Den här undersökningen skulle alltså visa att lesbiska kvinnor klarar bättre av sitt föräldraskap än ett par där den ena är man och den andra är kvinna.

Vad samma undersökning säger om två män i en parrelation beträffande föräldraskap, framgår inte av det jag läser. Inte för att jag ger så mycket för en enstaka undersökning, men däremot triggas jag av Malin Wollins spalt beträffande det hela.

Vem behöver en man, vem behöver en pappa, och hur ersätter vi en pappa, undrar hon.  Jag ställer mig hellre några egna frågor.

Vad gör en människa till man och hur definierar man en pappa?  Och spelar det någon roll ifall denna  ”man” som definierar, är en manlig människa eller en kvinnlig..?

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, barn, föräldrar, föräldraskap, homosexualitet, homosexuell, kvinna, lesbisk, Malin Wollin, mamma, män, människa, National Academy for Parenting Practitoners, pappa, Relationer, Stephen Scott

Vi har fått en syster… kanske kan det bli ännu bättre

Det finns en syster. Jag har hittat henne och vi har pratat. Hennes pappa har Altzheimers. Förlåt mig för att jag dömde så hårt.

Ibland är inte allting vad det synes vara. Även om han inte tagit sitt ansvar förut. Kan vi hålla honom ansvarig nu? Nej, självklart inte. Men det är sorgligt.

Efter samtal med systern, känner jag större förhoppning om att en förening, en försoning kan bli till. De syskon som vi fortfarande inte kunnat hitta, är ju däremot en sorg. Det visade sig att systern kände till även dessa. Hon var lika undrande som jag. Vi forsätter att söka…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch.Birgitta Alvskogen, barn, faderskap, föräldrar, föräldraskap, fosterhem, kvinna, mamma, män, relation

Ett enda litet skjut kan bli så kostbart, för den det inte gick för…

Beträffande Kent-Erik född 1953. Ni vet, han som inte finns om man enbart vänder sig till Skatteverkerket och Svenska Kyrkan…

Han är alltså inte folkbokförd, men vi vet att han har funnits någonstans, någonsin. Så nu är även Landsarkivet påkopplat. Vi har dristat oss till att ta deras dyrbara tjänster i besittning.

Det kostar lite. Cirka femhundra spänn per timme som de forskar. Vi har bestämt oss för att det kan vara mödan värt. Men fan vet om det är värt nånting.

Att inte veta, är hursomhelst helt värdelöst. Att veta kan bli ännu värre. Men vi måste. Nu när gubbf-n inte vill prata.

Läs mer här och här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, barn, faderskap, familj, folkbokföring, fosterhem, halvsyskon, Landsarkivet, mamma, oäkta barn, pappa, Relationer, Skatteverket, Statens Riksarkiv, Svenska Kyrkan

De försöker ”hatta” fram en problemlösning…och jag skrattar uppgivet

Sextio stycken hattar i varierande färger, som ska symbolisera olika sätt att lösa problem. Vad är problemet, undrar jag.

När en kommundirektör i Laholms kommun får för sig att det skulle vara utvecklande för cheferna att sätta på sig en huvudbonad i en viss färg, för att komma till rätta med problematik av olika slag, kan man verkligen börja fundera över beslutsfattares förmåga att handskas med verkligheten.

Sedan väldigt länge vuxna människor, ska alltså precis som om de fortfarande befann sig på dagis, ta avgörande beslut och komma fram till verklighetsanknutna lösningar på problem i det verkliga livet, genom att klä ut sig.

Jag tar mig för huvudet. Vilken tur att jag inte bär hatt. Det här är nog något av det fånigaste jag nånsin läst. Och det märkligaste av allt är inte att hattarna kostat 18 000 kronor, samtidigt som kommunen ska spara pengar, utan att kommundirektören Kristiina Kosunen Eriksson inte förstår uppmärksamheten runt det hela.

Hade det blivit någon skillnad i själva problemlösningshanterandet om de inblandade haft kolorerade plastband för någon enstaka spänn, att binda runt den tomma skallen, blir min tanke.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, färger, hattar, kommunchefer, kommundirektör, Kristiina Kosunen Eriksson, Laholms kommun, utveckling

Faderskap in spe – fortsättningen

Jag har en vän, som aldrig haft en pappa. Det finns såklart en man som levererat sina spermier, på ett vad jag vill kalla egoistisk och i förlängningen fegt vis. Min vän som större delen av sin barndom, fick växa upp i fosterhem, har skrivit brev till sin biologiska far. Men inte fått något svar tillbaka.

Jag skrev lite om det här i ett tidigare inlägg. Om hur jag tog kontakt, men inte fick någon respons. Jag ger mig inte. Det kan jag möjligtvis tacka min ADHD för. Många skulle förmodligen kalla mig galen. Det skiter jag i. Ibland är jag obehagligt enveten…för vissa.

Nåväl. Personbild har beställts från Skatteverket och erhållits mig. Och döm om min förvåning, när jag plötsligt insåg, att här fanns inte enbart fem erkända ungar, och en oäkting. Utan ytterligare två. Oäktingar alltså.

Hur fan har han hunnit, undrar jag. För det är två ungar med samma förnamn, födda mindre än ett år emellan och med två olika mammor. Knappt ett år senare kommer min vän till världen, genom sin ensamma mamma och blir även han ett så kallat oäkta barn. Strax därefter ploppar det ut tre legitima, som följs av ytterligare en oäkting och snabbt därefter en till, inom äktenskapet.

Då börjar man ju tänka…hur många samlag resulterar i graviditet, varför har han inte använt skydd (eller modern) och hur många av dessa nästan samproducerade, har kännedom om varandra?

Instinktivt vill jag veta. Skriva brev, ringa ställa på och informera. Men, så gör man inte. Det skulle vara att be om defensivt bemötande. Här måste utarbetas ett någorlunda sansat och till synes neutralt, men vänligt och välstrukturerat system. Ett bemötande med respekt. Det har jag fattat nu.

Förutom detta har det uppenbarats oklarheter beträffande ett av dessa så kallade oäkta halvsyskon. För han är nämligen inte folkbokförd. Personnumrets sista siffror gapar 0000. Ingen vet något på Skatteverket, inte inom Kyrkan. De står som frågetecken när jag försöker pumpa dem på information. De begriper inte. Så hur ska jag då förstå?

Men nu har jag blivit hänvisad till Statens Riksarkiv. Jag vill ju veta. Vi vill veta. Inte ett papper efter 1980 går att finna, på denna Kent-Erik född 1953. Är han död och vad orsakade i sånt fall det, funderar jag. En ung människa…självmord, sjukdom, olycka, dråp, eller brott av annat slag?

Blir nästa steg att börja lusläsa microfilmer av tidningssidor från ett antal år? Jag har inte en susning. För det är första gången jag gripit min an något liknande. Måtte jag bara hålla mig kvar på mattan och implementera i mig själv, att dikten inte alltid överträffar verkligheten…Eller var det tvärtom?

 

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, barn, faderskap, familj, folkbokföring, fosterhem, halvsyskon, Landsarkivet, mamma, oäkta barn, pappa, Relationer, Skatteverket, Statens Riksarkiv, Svenska Kyrkan

Ska jag tro på dig, Thomas Di Leva?

Det var natten till i tisdags som polisen kallades ut till en villa i södra Stockholm. En kvinna hade ringt från adressen och bett dem komma.

På plats fann patrullen en av Sveriges mest kända artister, en man i 40-årsåldern, och hans flickvän, även hon en känd profil. Paret var båda mycket upprörda och polisen hörde dem båda i varsitt rum. Det patrullen hörde och såg gjorde att de upprättade en anmälan om misshandel och en utredning inleddes.

Aftonbladet

Såklart man undrar, när man läser. I alla fall gör jag det. När jag kollar vidare hittar jag det här. Så kallade skvallertidningar går mig helt förbi. Då menar jag de där som kommer veckovis, ni vet.

Men jag är en hyena, även om det bär mig emot att erkänna det. Via nätet följer jag det som tidigare kallades kvällstidningar. I klartext, Aftonbladet och Expressen. Just genom dessa medier vaknade mitt eget intresse för fallet ”Papa Dee”. Och idag meddelas det att något liknande kan ha hänt igen.

Jo, jag vet att det här egentligen är vardagsmat. I våra ”svenssonska” familjer pågår det ständigt. Men mer inofficiellt, så att säga. Det är precis lika tragiskt. Så missförstå mig inte.

Men när jag konfronteras med nyheten om att en av våra svenska fredssymboler ut i fingerspetsarna, skulle gjort sig skyldig till misshandel, reagerar jag starkare. Thomas Di Leva har jag alltid betraktat som en visserligen udda liten Gandhi, men ändå…

Nu säger jag inget om påståenden eller förnekanden i just det här fallet. Men det får mig ändå att ifrågasätta min egen perception och mina egna föreställningar om vem som är vad eller inte. Det gör mig lite ledsen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, misshandel, new age, Relationer, Thomas Di Leva, Zinat Pirzadeh

Stora Bloggpriset 2009 – nu har jag gjort min del

Nu har jag nominerat färdigt för den här gången. I år var jag lite mer förberedd än sist. Lite mer strukturerad i mitt letande, efter bra kandidater till det Stora Bloggpriset. I vissa kategorier var det svårt att välja bland alla guldkorn. För å ena sidan och den andra…

Fast så kan man inte jobba om man ska komma någon vart. Inte i den djungel som den svenska bloggvärlden utgör. Men det kan jag säga. Vilken kreativitet det finns i vårt land!

Så många fantastiska uttryck i bild och text. Så mycket kunskap, tankar och sätt att förmedla detta på. Det visuella och det språkliga. Det personliga och ibland privata. Jag är nästan överväldigad och direkt imponerad över hur vissa verkligen får till det.

Priser kommer att utdelas den 3 februari på Nalen i Stockholm. Jenny Östergren håller i den biten och Henrik Schyffert kommer att medverka med sin egen analys av den svenska bloggvärlden och det skrivna språket.

Men innan dess är det ni som ska rösta. Trettiofem finalister, fem stycken i var och av de sju kategorierna, kommer att tävla om priserna och just din röst kan ju bli avgörande. Betänk det och häng på, för sjutton!

Och tack alla ni, som kommit med förslag på bra bloggar att nominera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, Aftonbladet, blogg, bloggar, bloggare, Bloggportalen, Henrik Schyffert, media, Nalen, nominering,  språk, Stora bloggpriset

Ett papper på faderskap, gör ingen automatiskt till pappa

Jag ringer ett samtal. Det är inte vilket samtal som helst. Här handlar det om biologiskt allvar. Om ansvar och om faderskap.

Jag har en vän. Ungefär lika gammal som jag själv. Det finns ett erkännande från 1954 om faderskap, till den lilla människa som nyss blivit född. Av en ensamstående och övergiven flicka. Hon är bara tonåring, när hon blir mor.

Han som gjort henne gravid är inte heller särskilt gammal. Ligger i lumpen rätt många mil hemifrån. Det flickan inte vet, är att han redan har familj. Och att de väntar tillökning. Hon som snart ska bli hans fru och han som spridit sin säd, men väljer att inte ta följderna av detta.

Den alldeles ensamma och unga mamman, finner sig snart helt övergiven. Den lägenhet hon fått, där hon i sin egen föreställning skulle bo med barnets far och deras lilla bebis, är inte längre tillgänglig. Hon har ju inget jobb, som kan betala hyran.

Så hon bor fortfarande kvar hemma hos mamma. Ett rum och kök, tillsammans med modern, styvfar och ett flertal yngre syskon. Vilsen och utan arbete, lungsjuk och beroende av samhälleliga insatser, får hon genom det sociala en barnvagn, lite underkläder och en kappa till sig själv.

I föräldrahemmet kan hon inte vara kvar. Inte med sitt eget barn. Det är för trångt och här finns varken centralvärme eller plats åt de båda. Ställd under övervakning på grund av så kallat otuktigt leverne, försöker hon desperat att finna en lösning på situationen.

Det blir den lite äldre systern som får ta ansvaret om barnet. Hon som har lägenhet ihop med sin fästman. I alla fall så länge soc betalar omkostnaderna. Själv blir hon kvar hos sin egen mamma, för att ta hand om sina småsyskon, istället för sitt eget lilla barn, när modern måste arbeta.

Sen inträffar det ödesdigra. Barnet blir omhändertaget och placerat i ett fosterhem. Ska hon inte ändå adoptera bort sin son? Det vore väl det bästa, heter det. Hon vägrar, i förhoppning om att snart få ordning på sitt liv, så hon får hem den lille. I fosterhemmet är det gott och ordnat. Rent och snyggt. Rejäla människor. Jag läser den sociala rapporten. Den känns så klinisk, så utan känslor.

Kontakten bryts. Inte på grund av det geografiska avståndet. I realiteten handlar det om att den lille pojkens mamma inte har rätten att få veta var han är. För så såg villkoren ut i slutet av vårt svenska femtiotal. Hon var ingen, kan man säga.  Och pojken hinner börja skolan, innan han får veta. Liten människa som plötligt får beskedet att hans mor och far, inte är just det.

Så många tankar och funderingar. Så mycket känslor som blivit kvästa. Så mycket annorlundahet och utanförskap som ska fortsätta att sätta sin prägel. När pojken blivit man, får han kontakt med mamman. Hon som bara var en flicka, när han blev till, har letat, saknat och undrat så länge. Sen finner hon en väg, som ger dem möjlighet att mötas igen. Det tog nästan trettio år.

Men det finns omständigheter även nu, som inte vill tillåta kontakten och den ebbar ut. Hon är inte längre här i livet. Det fanns en ny familj, en man och ytterligare en son. I dag är även de som borta med vinden. Vi vet att de finns. Men omständigheterna är lite mer än bara krångliga.

Och han som en gång erkänt faderskapet och tillfört världen ytterligare minst fem. Det är honom jag tänker på just nu. En gammal man, som en gång gjort ett förfärligt misstag. Ett ödesdigert val, som faktiskt skulle kunna vändas till ett lyckligt slut. Jag vet att han finns. För jag har alldeles nyss hört hans röst.

- Nej, det vet jag inget om. Vad sa du att hon hette? Nej, henne känner inte jag.

Hur kan detta vara möjligt, tänker jag. Jag vet ju. Har alla papper. Men ett papper gör ingen pappa. Jag undrar över om han ens är människa…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, faderskap, föräldrar, föräldraskap, fosterhem, kvinna, mamma, män, relation, mänskligt, relationer, sex, WitchBitch, Birgitta Alvskogen,

Enbart ADHD gör inte en människa till mördare

”Han berättade även att 15-åringen, som lider av adhd, kan bli otålig och rastlös när han inte har något att göra. Detta skulle vara speciellt uttalat under sommarloven”

I tidningen Metro hittar jag en artikel som handlar om rättegången efter mordet på en ung kvinna i Vollsjö. Hennes femtonårige bror, har en tid suttit anhållen som misstänkt för att ha dödat sin nittonåriga syster.

Det här är självfallet oerhört tragiskt på många vis. Dels på grund av att den misstänkte gärningsmannen fortfarande är ett barn, men också för att en människa blivit berövad sitt liv så drastiskt och flera andra mist en vän eller familjemedlem. Det är odiskutabelt.

Det jag reagerar över, är vad en eventuell ADHD-diagnos har med saken att göra. Vi är många som bär på det här neuropsykiatriska funktionshindret. Det gör oss inte automatiskt till potentiella mördare. Att ha ADHD medför i vissa fall, vissa begränsningar i livet och tyvärr också i det sociala samspelet med andra människor.

Men att det också skulle föra med sig en benägenhet att ha ihjäl andra, vill jag stenhårt protestera mot. Att överhuvudtaget ta med en diagnos som denna, som en  klumpig men ändå på ett sätt, subtilt uttalad förklaring till varför man eventuellt har begått ett övergrepp eller till och med ett mord, får mig att må direkt känslomässigt och  till och med fysiskt illa.

Snacka om ignorans, om fördomsfullhet och okunskap. Att ha ADHD, innebär inte att man också är psykopat, sociopat eller känslokall. Det kan möjligtvis handla om att man ibland har problem med att styra sina impulser, men inte att man på grund av rastlöshet eller otålighet skjuter ihjäl folk.

Det förvånar mig att fördomarna kring ADHD, fortfarande är så utbredda. Till och med bland akademiker och så kallade intellektuella. Ni måste läsa Trollhares inlägg beträffande just detta. Det är så himla bra. Barnens Hjältar har också bidragit på ett alldeles utmärkt vis.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, Birgitta Alvskogen, Mänskligt, Psykiatri, kriminalitet, ADHD, Damp, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriska funktionshinder, mord, impulsstörning,